Grundarens vardag mål, målbilder, måluppfyllelse

Version 48.0

Blir man någonsin färdig med sin personliga utveckling? Ärligt talat så hoppas jag att så inte är fallet. Inom reinkarnationsläran talar man om att vi, alltså våra själar, anländer till jorden för att lära oss färdigheter som vi inte kan lära oss i himmelriket. När vi lärt oss allt vi behöver lära oss, då slutar vi återfödas och uppgår istället i den stora världssjälen. Så bara det faktum att vi fortfarande är här, på jorden, är ett tecken på att vi fortfarande har saker att lära oss. 
 
 
Inom entreprenörsskap talar man om att man behöver "vara hungrig". Är man fullständigt nöjd och belåten, då sker ingen utveckling. Detta kan vid första anblick se ut som en motsättning till den andliga "var tacksam" där man ska uppmärksamma det man redan har för att stärka sin vibration. Men egentligen finns det ingen motsättning mellan begreppen. Man kan vara tacksam över det man har, men ändå sträva efter förnyelse eller utveckling. 
 
Själv hade jag en liten dipp efter mina fem år i Skellefteå. Nåja, dipp kanske inte är rätt ord. Men när jag flyttade dit 2010 och såg lokalen så fick jag genast massor av bilder av vad jag ville skapa. Jag hade också en mängd idéer på hur jag kunde jobba och vilken målgrupp jag ville ha. Och full av kraft och iver började jag bygga upp mig och verksamheten. Vissa saker blev som jag tänkt, andra blev ännu bättre och vissa saker blev det ingenting av alls, såsom det brukar vara. 
 
Varje sommar brukade jag göra en renovering/uppdatering i lokalen så att jag hade något fräscht och roligt att bygga vidare på under hösten. Men efter det sista året renovering (jag visste att det var sista året eftersom min man planerade att studera och vi hade börjat förbereda oss mentalt på att flytta till Luleå) så var jag alldeles tom. Jag hade gjort allt jag någontin kunnat föreställa mig. Det fanns ingenting kvar! Det fanns inte en idé. Det fanns ingen kraft. Det fanns inte ett något. Och det var en väldigt märklig känsla. Jag hade ingen riktning längre. 
 
Jag hann inte ens flytta till Luleå innan en vän raggade in mig i hennes verksamhet. Jag fick en halvtidstjänst och så jag kunde ha firman på halvtid. Och det var nödvändigt. Jag ville inte driva upp verksamheten på en "nygammal ort" bara för att gå på mammaledigt ett år senare. Samtidigt visste jag att jag inte hade kraften som behövde för att vitalisera verksamheten.  Ja, visst var det bra för SGI och att ha en fast tjänst när man skulle gå på mammaledigt. Men framförallt var det viktigt att för mig att vänta in min längtan och mina visioner.
 
Första året, så bara jobbade jag.
Andra året, då var jag barnledig. Då började idéerna komma till mig. Jag drog i några trådar, men jag kände inte den där underbara, intensiva kraften som kommer ifrån att ha en stor vision och arbeta för att förverkliga den. 
Under det tredje året började drömmar, kraft och vision kommit tillbaka till mig. 
Och nu, det fjärde året, är tiden rätt att börja förverkliga det jag alltid velat, alltid jobbat för och alltid drömt om. Jag vet det eftersom jag är full av energi, har massor av idéer och känner det där suget som uppstår när man är på väg någonstans. Hungern.... Stay hungry! 
 
Om jag är klar? Nej, knappast. Det känns som jag bara har börjat. 13 år i branschen, och jag har ändå så enormt mycket att lära mig. Jag tycker jag uppdaterar och uppdaterar, men ändå är jag inte klar. Det är som hemsidan. 
 
Jag har gjort 48 versioner! Och då är det bara behandlingssidan. Och från 2014! Alla uppdateringar från 2005 till 2013 syns inte. 
 
Hösten 2018 kommer att bli magisk! Och det bästa är att du får följa med!