Helandet Själsbitar, helande, helande på orsaksnivå, helas, läka sig själv, omvänd demens, tidsloop

Tidsloopen handlar om återfunna själsbitar

Första gången jag hörde talas om själsbitar kallades det inte själsbitar. Det kallades fenomenet tidsloop. Det beskrivna fenomentet var så märkligt att det etsade sig fast, men när jag började se mönster och sammanhang så kunde jag sätta ihop ett och annat... 
 
 
Jag hade en god vän som var intellektuell, analysisk och intresserad av personlig utveckling. I perioder hade hon mått dåligt, det var bland annat en jobbig sak som hade hänt när hon var tjugotre som hade resulterat i att hon blev djupt deprimerad. Efter att ha arbetat med sig själv och djupgående analyserat vad som hade hänt i många år vaknade hon upp en dag och konstaterade att det kändes exakt som när hon var tjugotre. Jättemärkligt, tyckte jag. Jag hade aldrig hört någon beskriva något liknande. 
 
Många år senare vaknade jag en morgon och det kändes som om jag var tillbaka i mitt barndomsrum. Jag kände känslan, dofterna, såg tapeterna. Fastän jag blundade så släppte inte den märkliga känslan taget. Det var som jag befann mig i förfluten tid, fastän jag var medveten fullt medveten om att jag befann mig i min tid, och att jag inte var sexton utan trettio. Tidsloopen. Nu hade även jag upplevt den. 
 
Själsbitar är en förklaringsmodell som hjälper en att förstå vad som händer när man upplever tidsloopen. Jag hörde först talas om detta när jag arbetade tillsammans med schamanen Anna Larsson på Alight.me.
 
När man tappar en själsbit förlorar man en bit av sig själv. När man hittar en själsbit får man tillbaka samma del. Det är samma bitar som först försvinner och sedan kommer tillbaka. Det är därför man inte förändras när man helas. Istället blir man mer och mer sig själv. 
 
Jag var långt över trettio när jag upptäckte att människor i min uppgivning "slocknade". Jag tror att ålder är en faktor. Inte för att tappa själsbitar, utan för att upptäcka dem. Det behövs tid och kontinuetet i relationer för att upptäcka hur människor förändras över tid. Det har inte bara handlat om vanliga dödliga. Även hos andliga personer har "slocknandet av personlighetsdrag" blivit tydligt. Saker de pratat om med stor inlevelse, sådant som varit mycket betydelsefullt för dem. En dag är det bara inte intressant längre. Ofta har de slocknat efter en stor (själskrossande) besvikelse.  
 
Men jag har också sett det omvända. Jag har sett glimtar i ögonen komma tillbaka. Jag har hört förlorade samtalsämnen återvända. För mig är det lika mäktigt som en omvänd demens. Där andra ser sina anhöriga förtvina framför deras ögon har jag sett dem återvända och bli mer och mer av sig själv igen. Det finns inget jag blir mer rörd av än när personligheter återvänder till liv, något som för mig är en beskrivning av helande.
 
Tidsloopen då? Jo det är ett sätt att upptäcka hur en själsbit återvänt. Plötsligt är det som om det jobbiga aldrig hänt. Man hittar tillbaka till sig själv med en helt ny kraft. Dessutom är man klokare. 
 
Så det går att helas, även om man tappat bort väsentliga delar av sig själv längs vägen. Betryggande, eller hur? Min vän gjorde det med meditation och andlig kunskap. Själv hittade jag tillbaka till mig själv genom Reikin. Vilket blir ditt sätt?
 
Ps. Det finns en skönlitterär bok som handlar om själsbitar. Priscilla Cogans Dagbräckning.